Agera mot islamistisk extremism

Under det senaste året har vi kristdemokrater lyft frågan om en handlingsplan mot våldsbejakande extremism i Uppsala. Efter Parisattentaten 13-14/11 där 130 personer dödades betonade regeringens samordnare (bild ovan) Mona Sahlin vikten av att Sveriges kommuner upprättar handlingsplaner för att förebygga terrorism i vårt land. Jag tog därför upp detta i en interpellation (se UNT). Eftersom vänstermajoriteten ansåg att allt som behöver göras redan görs och att detta inte är något stort problem i Uppsala, gick jag vidare med en motion om en handlingsplan. Vi välkomnar att en sådan plan nu äntligen finns färdig för behandling, men anser att den saknar handlingskraft och inte tar problemen på tillräckligt stort allvar. Majoriteten avsåg inte ens att låta förslaget gå vidare för beslut till kommunfullmäktige, vilket illustrerar att de inte tycker att detta är någon principiellt viktig fråga.



Uppsala har hittills varit förskonat från islamistiskt extremistiskt våld, men många vittnar om att det finns olika typer av sammanslutningar med radikala inslag i kommunen. Vi vill uttryckligen gå på djupet med detta för att kunna förebygga radikala tendenser i sina tidigaste skeden. Att det inte finns bekräftade uppgifter på att någon från Uppsala ännu anslutit sig till våldsbejakande islamistiska rörelser utomlands är förstås bra, men det är ett sista steg i radikaliseringen och därmed vad de tidiga insatserna ska förebygga så det inte går för långt.

Självklart ska all form av våldsbejakande extremism motverkas, och därför är det speciellt viktigt att föra upp frågan om samhällets värdegrund, och utbilda exempelvis skolpersonal i vilka hoten är. Samtidigt är det viktigt att se att just i denna tid, med flera både nationella och internationella väpnade konflikter där islamistiska terrororganisationer är drivande, behöver vi särskilt vara uppmärksamma på att inte den typen av tankegångar får fäste i vår egen stad. När jag bodde med min familj i Israel 2002 var samhället där i högsta grad överraskat av bussbombningar och självmordattentat under de föregående åren, och i Frankrike och Belgien har man nu under de senaste åren också fått uppleva vad detta kan betyda. Vi får inte yrvaket vakna upp av liknande dåd, utan måste redan i förväg göra vad vi kan för att förebygga en liknande utveckling.

I Sverige har vi en längre tradition av arbetet mot exempelvis våldsbejakande nazism och kommunism, vilket inte minst projektet ”Om detta må ni berätta” varit ett gott exempel på. Där arbetar man förebyggande, genom myndigheten "Forum för levande historia", för att sprida kunskap om tankegångar och ideologier som lett till omänskligt lidande och terrorism under det senaste seklet, med utgångspunkt i Förintelsen mot judar.


Regeringen publicerade 2014 en bra översikt över våldsbejakande extremism i Sverige (se länk) - samma år som den nationella samordnaren tillsattes. Där beskrivs de tre grupperna för våldsbejakande extremism - de autonoma (vänsterextremism), vit makt-rörelsen (högerextremism) och islamism.


Under hela processen har jag häpnat över att det tycks finnas en typ av rädsla eller motvilja att tala om de här företeelserna. Jag hoppas verkligen inte att det är symptom på antingen att man är rädd för att tala om vad som är fel och därmed riskera att själv bli utsatt för hot eller våld, eller på att man inte vill tala om socialism/kommunism, islam/islamism eller nationalism/nazism med risk att stöta sig med de mer positiva / normala / moderata utslagen av dessa ideologier.


Som framgår av mina ordval är det en glidande skala mellan normala, demokratiska och legala ideologier som bör ha en plats i vårt samhälle - och avarterna där man utifrån en viss ideologi slår över och plötsligt bejakar och accepterar våldsanvändning och andra olagligheter.


Jag tror vi måste bli tydliga med vad som är acceptabelt och inte i vårt samhälle - oberoende av vilka ideologier eller grupper som för fram olika typer av yttringar. Här tycker jag att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är en mycket bra utgångspunkt. Där stadfästs grundläggande rättigheter som människovärdet / livets okränkbarhet, yttrande- och religionsfrihet, åsiktsfrihet och personlig säkerhet och demokrati.


Våldanvändning har inget stöd i FN-deklarationen, förutom att det offentliga, i demokratier, har ett våldsmonopol och därmed rätt att försvara enskilda och samhället från yttre och inre hot.


Stenkastning är t ex inte acceptabelt. Inte heller hot och påtryckningar mot det demokratiska systemet. Inte heller att man ger människor olika värde, exempelvis män och kvinnor, eller människor av olika etnicitet. Det får heller inte förekomma att man tvingar någon vare sig att tro eller tycka något, inte heller att gå emot sin inre övertygelse och tro, så länge den inte skadar någon annan.

Om allt detta, och lite till, behöver vi tala och berätta - och göra ett grundligt arbete i skolor, och i alla sammanhang för att sprida och befästa sunda värderingar. Varför skall det då vara så svårt att få fram en tydlig, pedagogisk och brett förankrad handlingsplan mot våldsbejakande extremism?