torsdag 8 februari 2018

Bygg trädgårdsstäder i Uppsala

Jag och Simon Westberg skriver i UNT idag om vikten av att bygga vad folk efterfrågar, nämligen Trädgårdsstäder, även inne i Uppsala.

På bilden ser vi ett av de senaste exemplen på Trädgårdsstad inne i Uppsala, Slöjdgatan på Kungsgärdet från 20-talet. Nuförtiden byggs trädgårdsstäder enbart utanför staden (Lindbacken och Gunsta t ex) - vi föreslår i stället att man placerar en ny trädgårdsstad i Stabby, mellan Rickomberga och Berthåga.

Här är texten i dagens UNT:

De senaste månaderna har det blivit tydligt att Uppsalas bostadsmarknad dras med djupa problem. Få vill skriva kontrakt på nybyggda hyresrätter och bostadsrättsbyggare rear ut lägenheter. Samtidigt kvarstår bostadsbristen. Köerna ringlar långa till billigare lägenheter och villapriserna har inte följt bostadsrättspriserna nedåt. Marknaden är ur balans.För att lösa bostadsbristen måste vi förändra hur och vad vi bygger.
Dessa två fenomen – bristen på billiga lägenheter och villabristen – är sammanlänkade. Det finns många små och billiga lägenheter i vår stad som är lämpligt utformade för bostadsdebutanten. Men dessa är inte tillgängliga.De personer som bor där är inte intresserade av att flytta. Enkelt uttryckt så finns det inget som de hellre skulle betala mer för. Det gör att flyttkedjorna inte kommer igång. Familjer kommer helt enkelt inte vidare i bostadskarriären.
Detta visar på en missmatchning mellan vad som byggs och vad människor efterfrågar. Allt för länge har Uppsala planerats utifrån hur lådarkitekter, miljöpartister och storbolag tycker att vi borde bo. I stället borde vi börja planera utifrån vad människor själva önskar för typ av boende.

År efter år uppger 7 av 10 svenskar att de helst vill bo i villa eller radhus. När människor med egna ord får berätta hur de vill bo svarar de grönt, lågt och tryggt. Gärna med klassisk arkitektur. Den gamla svenska småstaden tycks vara drömmen.
Trots detta planläggs Uppsala ständigt bara gråare, högre, trängre och fyrkantigare. Samtidigt som antalet nybyggda lägenheter nått miljonprogramsnivåer står produktionen av småhus stilla. För att lösa en del av bostadsbristen borde därför kommunen skifta över till att planlägga trädgårdsstäder.

Trädgårdsstäder erbjuder de boendekvaliteter människor efterfrågar utan de nackdelar som glesa villaområden kan ge. Vi kristdemokrater lanserade därför förra året Stabby Trädgårdsstad som ett medel för att bevara Stabbyfälten samtidigt som vi skapar ett trivsamt egnahemsområde mellan Rickomberga och Berthåga. Ett alternativ till de rödgrönas höghusplaner för området.
Det finns massor med argument för trädgårdsstäder, och därför är det en gåta varför kommunen bara planlägger höghus och enstaka villakluster på landet.
I och med att trädgårdsstäder byggs främst i trä (vilket binder koldioxid) och är tillräckligt täta för att bära kollektivtrafik är det ekologiskt hållbara bostadsområden. Dessutom fungerar trädgårdarna som gröna lungor inne i staden.

Den sociala hållbarheten i trädgårdsstäder är oslagbar. Väven av egnahem och låga flerfamiljshus erbjuder en integration av olika ekonomiska grupper som inget annat stadsbyggnadsnät matchar. Byggt enligt trädgårdsstadens principer är husdrömmen inte heller förbehållen höginkomsttagare. I vårt räkneexempel för Stabby Trädgårdsstad kunde vi visa att månadskostnaden blir lägre genom att bygga och äga sitt eget hus jämfört med att flytta in i en hyreslägenhet i de nybyggda höghuset vid Cementgjuteriet. Kalkylen för ett typiskt småhus (100 kvadratmeter) landade på cirka 14 000 kronor i månaden medan hyran för motsvarande lägenhet landar på 15 000 kronor i månaden. I den beräkningen ingår amortering, tomträttsavgäld, driftskostnad, en dubblerad boränta och minsta möjliga egeninsats om 200 000 kronor. Helt överkomligt för en småbarnsfamilj med två medellöner.
Att kostnaden blir lägre för småhuset beror på att ägaren är sin egen fastighetsskötare, inte tar ut någon vinst och att småhuset kan byggas med enklare standard (till exempel trästomme, träfasad, mindre markarbete, ingen hiss och så vidare).Denna logik är för övrigt överförbar till byggandet av flerfamiljshus.

Som bland annat Ikea-ägda BoKlok gång på gång påvisat så är det ett effektivt sätt att få ner hyran på lägenheter att bygga dem i tvåvåningshus av trä.Som vi ser det är den enda nackdelen med trädgårdsstäder att det går åt något mer mark – men i en stad som Uppsala med enbart jätteprojekt som Rosendal, Östra Salabacke, Industristaden, Librobäck och Ulleråker vore det en välgärning att skapa bättre balans i markanvändningen.

Den som vill se exempel på trädgårdsområden i Uppsala kan promenera ner för Slöjdgatans lätt krokiga väg och vika av mot Kungsgärdets småstugeområde eller gå en tur på vägarna runt Stiernhielmsparken där småhus, radhus och låga flerfamiljshus ligger sida vid sida. Denna typ av bebyggelse är vad människor efterfrågar. Att bara bygga bostäder människor egentligen inte vill bo i kommer inte att lösa bristen. Vi måste erbjuda något bättre för att få igång flyttkedjorna i Uppsala!

Jonas Segersamkommunalråd (KD)
Simon Westbergledamot plan- och byggnadsnämnden (KD)




torsdag 28 december 2017

Antisionism och antisemitism

Jag skriver i Världen Idag om att vi bör genomföra en vaccinationskampanj mot antisemitism, en idé jag lanserade i en interpellationsdebatt med Caroline Hoffstedt (S) under året. Nu är väl behovet ännu större i städer som Malmö och Göteborg, och det därmed borde genomföras som en landsomfattande kampanj. Det är viktigt att se och klarlägga rötterna till antisemitismen så att vi kan förebygga att den inte breder ut sig i Sverige!

Läs hela min text här:
Sverige skakas av antisemitiska demonstrationer och våldsdåd mot synagogor och judar. Alla rycker enstämmigt ut från höger till vänster och fördömer dessa antisemitiska yttringar. Det är bra. Men vi måste våga prata om rötterna till problemen, och dessutom måste vi våga konfrontera antisionismen som är en grogrund för antisemitism i Sverige i dag.
Jag förstår att svenska judar är ytterst trötta på att hela tiden bli sammanblandade med synen på Israel utifrån Israel-Palestina-konflikten. Svenska judar är (vanligen) inte israeler och lika lite som Sverigefinnar ska behöva svara för den finska regeringens agerande så ska judar i Sverige behöva stå till svars för vad den israeliska regeringen gör.
Men, om vi accepterar ett synsätt som innebär att förneka staten Israels rätt till existens, eller att Israel är en stat som är rasistisk, apartheid eller som kan jämföras med Hitler-Tyskland, ja då öppnar vi för ett synsätt som indirekt leder till att vi legitimerar antisemitism bakvägen.
Det går inte att under några omständigheter förklara eller försvara vare sig Hamas, Hizbollah eller andra terrororganisationers agenda. Att acceptera ett synsätt som innebär att man förhärligar och upphöjer dödande av israeler (därmed judar) som något positivt, och att den demokratiska staten Israel inte bör finnas, innebär ett accepterande av antisemitism.
Att vi sedan har problem med islamofobi i Sverige, eller att muslimer alltför ofta utsätts för både hat och orättvisa påhopp är inget försvar för att vi inte ska våga fördöma den ytterst utbredda antisemitismen i Mellanöstern. Detta synsätt innebär att Israel inte bör finnas, och att det är okej att döda judar bara för att de är judar. Jag och min familj har själva bott i Haifa i Israel och med egna ögon sett den propaganda som maler i vissa arabiska tv-kanaler (i det här fallet Al-Manar, Hizbollahs kanal från Libanon), med exempelvis en modern dramatisering av Sions Vises protokoll, en av antisemitismens klassiska verk, och ett förhärligande av barnsoldater som kämpar mot Israel. Vi har också rest med de busslinjer som bara något år tidigare (2001) utsattes för självmordsattentat riktade mot judar.
På senare år har vi tyvärr fått uppleva terrorattentat även i Sverige, tack och lov inte i någon större omfattning. Det har ändå hjälpt till att svenskar fått upp ögonen för terrorismen, och dess rötter. För judar, särskilt i Israel, har detta varit en smärtsam erfarenhet under decennier. Samtidigt har det också lett till att på grund av alla säkerhetsåtgärder är Israel ett av världens säkraste länder att bo och leva i.
Så länge inte den Palestinska myndigheten i praktisk handling och politik tar tydligt avstånd från den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, så är erkännandet av staten Palestina något som kommer att ligga Sverige till last under överskådlig framtid. Även det innebär i praktiken ett indirekt erkännande av den förtäckta antisemitism som den accepterade överrocken antisionismen döljer.
Visst ligger det en komplexitet i att staten Israel själv definierar sig som en judisk stat, men man får aldrig glömma att israeliska araber har fullständiga demokratiska och juridiska rättigheter i denna stat. Arabiska är, bredvid hebreiska och engelska, officiellt språk. Parlamentariker i Knesset kan både förneka staten Israels rätt till existens och öppet samarbeta med ledare för länder som ligger i öppet krig med Israel (Syrien) och ändå sitta kvar som Knesset-ledamöter.
Staten Israel står för ett tydligt försvar för en rättsstat och mänskliga rättigheter. En stark kontrast till Israels grannländer, där yttrandefrihet och demokratiska rättigheter är mer undantag än regel. Även israeliska kvinnor (såväl judiska som arabiska) har fullständiga rättigheter, till skillnad från exempelvis kvinnor i grannlandet Saudiarabien som inte ens får köra bil, än mindre rösta i demokratiska val.
Om vi inte går till botten med roten till den antisemitism vi nu ser flera konkreta tecken på i Sverige, bland annat genom kopplingen till antisionismen, så kommer vi aldrig kunna komma tillrätta med problemen.
Jag har i Uppsala kommunfullmäktige föreslagit en vaccinationskampanj mot antisemitism i kommunens skolor. I Sverige lever fortfarande överlevande från Förintelsen. Inte en enda skolelev i vårt land borde kunna undgå att få höra deras självupplevda vittnesbörd om vad antisemitism innebär. Vi ska aldrig behöva frukta att något liknande skulle accepteras i Sverige.




torsdag 14 december 2017

Spårvagn, Fyrspår och Bostäder

Igår på kommunstyrelsen fattade vi ett av de allra viktigaste besluten gällande Uppsalas stadsutveckling inom överskådlig framtid. Det var att godkänna ett avtal mellan Staten, Region Uppsala och Uppsala kommun angående utbyggnad av fyrspår för järnvägen mellan Uppsala och Märsta / Arlanda (resten av vägen in till Sthlm är redan fyra spår), angående bostadsbyggande (33.000 nya bostäder i Södra Uppsala) och utbyggnad av ny spårvagnsförbindelse mellan Gottsunda och den nya pendeltågsstationen Uppsala Södra.

Vi kristdemokrater hade som en av våra huvudfrågor på stadsbyggnadsområdet just detta projekt - en ny pendeltågsstation söder om Bergsbrunna, samt försörjning av den med spårvagn till Gottsunda och Gränby. Vi hade också en vision av järnvägstunnel under Bergsbrunna för att kunna bygga mer bostäder ovanpå och få bort barriäreffekten - något som tyvärr inte finns med i föreliggande förslag.

Även om vi självklart är för fyrspår, och spårvagn, så yrkade vi ändå återremiss av förslaget. Vi tycker nämligen staten lagt sig för mycket i detaljerna, och skulle därför vilja se en omförhandling av avtalet. Det är beklagligt att inte vänstermajoriteten (och moderaterna) har lyssnat mer på oss andra partier, och tagit med våra synpunkter och inspel under processen. Då hade vi sannolikt kunnat få ett bredare beslut än som nu att både L, C, KD och SD yrkade återremiss på förslaget.

Jag har tillsammans med mina kollegor, regionrådet Anna-Karin Klomp och kommunalrådet i Knivsta Björn-Owe Björk skrivit en artikel (se UNT) om hur vi tycker miljöpartiet kör igenom sin politik genom detta förslag utan att söka breda lösningar. I Knivsta yrkade KD som enda parti återremiss på förslaget för att få ner omfattningen av bebyggelsen och för att hinna med en folkomröstning. I Uppsala skulle vi vilja se i huvudsak tre förändringar av förslaget
1/ Att pendeltågsstationen söder om Bergsbrunna förläggs längre söderut så att man inte behöver ta så mycket av jordbruksmarken mellan Bergsbrunna och Danmark i anspråk utan kan bygga mer inne i skogen, och även ta en liten remsa av naturreservatet Lunsen, närmast järnvägen, i anspråk (vi har som sagt även föreslagit en järnvägstunnel här för att få bort barriäreffekten)
2/ Att när man gör en spårförbindelse mellan Gottsunda och station Uppsala Södra så måste denna förbindelse självklart vara öppen för alla trafikslag. Som förslaget ligger idag ska man bygga bort möjligheten för bilar, lastbilar och bussar att köra denna väg, vilket är helt orimligt om man ska öka befolkningen med flera 10.000-tals invånare väster om Fyrisån.
3/ Att man inte från statens sida detaljreglerar byggandet och bestämmer om täthet, val av material till husen, parkeringsplatser och annat, utan överlåter det till kommunens planering.
Region Uppsala har ännu inte fattat beslut, så vi får se hur KD kommer att argumentera där.

När nu vårt yrkande om återremiss för omförhandling föll så röstade vi dock ändå ja till förslaget, till skillnad från Centerpartiet (och SD som avstod). I en så här viktig fråga kan vi inte kosta på oss att framstå som splittrade gentemot andra delar av Sverige (se UNT:s ledare igår) som inte vill att staten ska satsa något på järnväg mellan Uppsala och Stockholm utan i stället på deras delar av landet. Vi får nu därför hoppas och tro att Socialdemokraterna som lovade fyrspår stort inför valet orkar hålla i frågan och med miljöpartiets och vårt stöd få igenom hela projektet.

Se även vårt pressmeddelande: Vi är kritiska till avtalet
UNT:s första artikel och från majoritetens presskonferens och att vi i Alliansen vill ha en vägbro
P4 Uppland
SVT om Uppsalapaketet

tisdag 31 oktober 2017

S MP - regeringen sänker Mälar-regionen

26 maj 2016 hörde jag i Västerås USA:s dåvarande ambassadör Azita Raji (Trump har ännu inte utnämnt någon efterträdare) berätta att Arlanda skulle kunna bli en av ett 10-tal flygplatser i världen som får status av så kallad "Preclearance", vilket betyder att om man reser från Arlanda har man tillgång till hela det amerikanska inrikesnätet direkt eftersom man redan gjort inresekontrollen för USA på plats i Sverige.

Detta är en unik möjlighet för Arlanda-/  Mälar-regionen att få en konkurrensfördel gentemot en mängd andra platser i Europa och världen. Avtal om detta slöts av Mikael Damberg i november förra året (se regeringens hemsida), och nu återstår de sista detaljerna för att få allt på plats.

Tyvärr ser dock regeringens förslag om flygskatt ut att stjälpa hela förslaget, då marginalen för flygbolagen att vara med och finansiera detta plötsligt försvinner. För biljetterna till USA är det 250 kr som plötsligt försvinner och som innebär att flygbolagens vinst att förlägga flygningar till Arlanda går om intet. Att därtill betala en extra kostnad för preclearance finns det helt enkelt inte utrymme för.

Hoppet om att detta ändå inte skulle hindra preclearance på Arlanda fanns kvar så länge Alliansen tydligt lyfte flygskatten som en av de skadliga skatter som man skulle säga nej till i regeringens budget. Tyvärr viker nu enligt Aftonbladet Allianspartierna ner sig i denna fråga - med resultat att hela projektet med preclearance kommer att äventyras. Ett projekt som Mikael Damberg sagt om att "Jag är övertygad om att ett attraktivt Arlanda lockar till sig nya utländska investeringar och företagsetableringar i Stockholmsregionen" om, till Expressen.

För mig är det helt obegripligt att riksdagsmajoriteten, som är mot flygskatter ändå låter förslaget passera riksdagen. Ännu mer obegripligt är att riksdagsledamöter från Mälardalen, där Arlandas utveckling är avgörande för tillväxten, också godkänner förslaget.

Igår rapporterade Dagens Opinion att SAS, statens eget flygbolag, sågar förslaget i ett remissyttrande.

Nej, nu är det dags för de som beslutar att säkra Arlandas och Sveriges internationella konkurrenskraft och säga nej till flygskatten!

Läs interpellation om flygskatten (från Moderaterna) som inlämnades i helgen:
Centerpartiets syn på flygskatten
och Liberalernas debattartikel i Dagens samhälle.
Omni om hur Ebba BT påpekar det orättvisa i en flygskatt som drabbar barnfamiljer

Se gärna även den underhållande debatten i går mellan Busch Thor och Lövin.

torsdag 12 oktober 2017

Äldreomsorg kontra 100 miljoner till Studenternas


I veckans kommunfullmäktige var Kristdemokraterna det enda partiet som sa nej till att investera 100 mnkr MER i nya Studenternas, Uppsalas fotbollsarena nere vid ån. Totalt hamnar nu prislappen på nästan 900 mnkr mot det tidigare beslutet om max 780 mnkr (vilket då också skulle innefatta investeringar i Löten och Österängens IP). Ser man till projektet just studenternas är kostnaden nu drygt 35% högre än ramen för det beslut som togs 2015. 

Jag har sagt att antingen var underlaget fel då, eller så har processen efter det varit fel. Jag tror det är en kombination.

Under debatten framhöll jag att vi kristdemokrater står för uppgörelsen att det behöver byggas ett nytt Studenternas. Den ursprungliga arenan är från 1909, och både 2014 under Alliansens styre, och 2015 med vänstermajoritetens nya förslag har vi deltagit i besluten. 

Men, när kostnaderna springer iväg, ja då måste man rätta mun efter matsäcken.

Antingen behöver man sänka kostnaderna, eller öka intäkterna. När det gäller kostnader så har vi föreslagit att man gör en ny upphandling. Som det är presenterat idag har det gjorts en samverkansupphandling. Den innebär att den part man upphandlat får utforma det slutliga förslaget, eftersom kommunen själv inte vet vad man vill eller ska beställa. Det säger väl sig själv att en sådan process troligen inte leder till den allra billigaste lösningen. Och när man väl bestämt sig , ja då gör man inte någon ny upphandling eftersom man redan har avtal med en entreprenör. Även det säger sig själv, att man borde få in priser från fler aktörer när man väl bestämt sig vad man vill ha. Även om byggkostnaderna ökat i Uppsala, så tror jag att det finns pengar att hämta här. 100 mnkr dyrare är mer än hela sparbetinget på äldrenämnden, och om man så bara skulle få ner kostnaden med 5% på totalen så är det då fråga om 45 mnkr - en summa som vida överstiger sparbetinget på ca 30 mnkr på socialnämnden där jag är vice ordförande.

Man skulle också kunna öka intäkterna - dels genom att utöka de kommersiella inslag som ingår i projektet, och dels genom att exploatera intilliggande mark på ett bra sätt.

Grundläggande är jag (och även Ebba Busch Thor) skeptisk till att bygga arenor i kommunal regi. I Uppsala finns det goda exempel på samarbete med klubbar och näringsliv, till exempel IFU arena som drivs av Innebandyalliansen och friidrottsklubben USIF. Eller Relitahallen som bandy-sporten själva tog initiativ till och fick byggd till en låg kostnad. Kort sagt är inte kommunen (eller för den delen andra offentliga aktörer) de bästa när det gäller fastighetsinvesteringar. Låt oss i största möjliga mån överlåta det på andra aktörer, och i stället ägna oss åt kommunens kärnverksamhet!

Se SVT nyheter



Läs även min artikel i sommarens Uppsalatidningen