tisdag 8 augusti 2017

Symbol för frihet och demokrati


Idag, på Silviadagen, skriver jag och Mikael Oscarsson i UNT om värdet av den svenska demokratin! 

Här är texten:

Symbol för frihet och demokrati

I dag, 8 augusti, är en av årets sex flaggdagar med anledning av namnsdagar och födelsedagar i vårt kungahus, i detta fall drottning Silvias namnsdag.

Den svenska monarkin har rötter sedan långt innan det finns några skriftliga källor, och det har varit under detta statsskick som den svenska demokratin har vuxit fram. I våra grannländer Norge, Danmark och Storbritannien har monarkin blivit en ännu tydligare symbol för friheten då dessa länder fått utstå angrepp eller ockupation under 1900-talet. I ett land som Spanien har monarkin fått stå som stabiliserande faktor i en process från militärdiktatur till fungerande demokrati.

Det finns naturligtvis exempel på dåligt fungerande monarkier, men i Sverige faller anklagelserna om att monarkin skulle vara odemokratisk platt till marken. Faktum är att under de snart 100 åren av allmän rösträtt i vårt land så har riksdagsmajoriteten under hela tiden stött monarkin som statsskick. Även om det funnits partier som haft en republikansk agenda så har ändå trycket från befolkningens grundmurade stöd för vårt kungahus gjort att man aldrig vågat ta upp frågan på allvar.

Den enda substantiella förändringen som gjordes var 1974 års regeringsform där monarkin omformades till en symbol för vårt land utan politiskt inflytande för statschefen. Även denna modell har visat sig fungera bra, och med ändringen av successionsordningen 1980 fick vi en omtyckt och kompetent tronföljare i kronprinsessan Victoria.

Därför är det lite tröttsamt att vårt väl fungerande statsskick och kungahus från tid till annan ifrågasätts av republikanerna, senast i UNT på Victoriadagen 14/7. Det är ju inte utifrån att det fungerar dåligt med vår nuvarande ordning som de driver saken, utan enbart av principiella skäl. Man ska inte kunna ärva ett ämbete, sägs det. Men att ärva egendomar, eller att ärva familjen i övrigt går tydligen bra? Men just poängen med att kunna få en hel uppväxt på sig för att växa in i en roll som man sedan ska bära resten av livet borgar för stabilitet, kontinuitet och en grundmurad kompetens och färdighet att utföra sitt uppdrag som statschef.

Exemplen från USA eller Turkiet visar att även om folket väljer en president så behöver det inte bli den bästa lösningen för landet. Dessutom blir det en stor kostnad att genomföra val och installera nya administrationer med jämna mellanrum. Den årliga kostnaden för det finska presidentämbetet är ungefär 80 miljoner kronor, medan apanaget till det svenska kungahuset är 65 miljoner kronor, alltså 6,50 kronor per svensk och år. Till detta kommer kostnaden för presidentval som ligger på cirka 350-400 miljoner kronor.

Nej, frågan är väl vad som driver de 6000 svenska republikanerna. Troligen är det känslan av auktoritet och familjens betydelse som kungahuset representerar som är problemet. Detta är värden som vi i större grad borde lyfta upp och främja i Sverige i stället för att kritisera och bekämpa.

I tider av motsättning, polarisering och osäkerhet är det just institutioner som familjen, statens trygghet i form av polis och försvar, kungahuset och vår svenska historia som ger stabilitet, tilltro och en bra grund för en utveckling av vårt moderna Sverige. Det är bland kristdemokratiska väljare som förtroendet för monarkin är som allra starkast, och vi kommer alltid fortsätta att försvara denna viktiga del av vårt svenska samhälle.

Mikael Oscarsson
Riksdagsledamot (KD), Almunge
Jonas Segersam
Kommunalråd (KD), Uppsala

måndag 31 juli 2017

Ett värdigt åldrande

Jag skrev förra veckan i UNT om värdigt åldrande för Uppsalas befolkning. Här är texten:

Mina båda företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch Thor hade som ordförande i äldrenämnden ett avgörande inflytande över äldreomsorgen i Uppsala. Från ett läge 2006 där landstinget och kommunen låg i fejd med varandra angående de färdigbehandlade från Akademiska som inte kommunen kunde ta hem, har vi nu en situation där Uppsala till skillnad från många andra kommuner har ett relativt gott utbud av särskilda boenden för äldre.Kristdemokraterna har också sett till att en värdighetsgaranti införts med möjlighet för de boende att få läkemedelsgenomgångar, val av mat och regelbunden utevistelse.

Ett gott utbud och hög kvalitet inom äldreomsorgen kan dock raseras snabbt. Sedan de rödgröna tog över 2014 har fadäserna inom äldreomsorgen staplats på varandra.
Det började med nedläggningen av Omtanken, kommunens särskilda boende för vård i livets slutskede. Sedan genomfördes en omfattande omorganisation där kommunens välfungerande egenregi ytterst forcerat splittrades upp och äldreomsorgsdelarna lades in i äldreförvaltningen. På toppen av detta kom nyheterna om upphandlingen av nio äldreboenden som spårade ur och senast sänkningen av ersättningen till LOV-boendena med tio procent. Dessutom håller värdighetsgarantin på att tas bort.


Allt detta är symptom på att äldreomsorgen håller på att glida vänstermajoriteten ur händerna.Vi anser att man självklart måste se över ekonomin, och försöka komma tillrätta med det underskott på uppemot 100 miljoner kronor som prognostiserats för 2017, men detta måste göras med klokskap och långsiktighet och inte panikåtgärder.

Genom att återta sju boenden i egen regi utan upphandling (eftersom den som gjordes gick snett) kommer med all sannolikhet kostnaderna att stiga. Sänkningen av ersättningen för de sex-sju boenden som ingår i LOV (Lagen om valfrihetssystem) ger visserligen en besparing på 25 miljoner kronor, men riskerar att minska tillgången på särskilda boenden i Uppsala. Argumentet för systemet – som Socialdemokraterna med flera införde efter mandatperiodskiftet – var ju att öka tillgången på boenden i Uppsala, och medverka till att säkra ett nytt boende per år för att möta den demografiska utmaningen. Med den förda politiken riskerar vi att hamna i en kösituation, en känd effekt av att vänstern styr.

Den viktigaste satsningen för de rödgröna har varit att ge personalen heltidsanställningar, en beställning från facket. Och då inte enligt den modell vi tidigare varit eniga om, rätt att arbeta heltid för de som så önskar, utan i stället ett tvång att alla måste vara heltidsanställda.Denna reform kommer, på grund av det forcerade sätt den genomfördes på, driva på kostnaderna och minska kommunens möjlighet att konkurrera med privata aktörer.

Nej, vi behöver i stället slå vakt om alla de äldre vi har i samhället. Detta var den viktigaste delen av Ebba Busch Thors tal i Almedalen tidigare i somras. Vi måste se vilken resurs alla friska äldre är, som gör fantastiska insatser för att samhällsgemenskapen ska kunna upprätthållas. Barn- och äldreomsorg, ideellt arbete, och även delar av arbetslivet är beroende av personer över 65 år för att fungera. Därför är det naturligt att ta bort ”pensionärsskatten” så att inte dessa viktiga personer straffas med en högre skatt än alla andra.

Vi måste också säkra äldreomsorgen, i form av hemtjänst och hemsjukvård, men även genom en framtida tillgång på särskilda boenden för äldre.Kristdemokraterna vill införa en äldreboendegaranti, så att alla över 85 år kan få en plats på ett boende om de så önskar. Helst skulle vi också se att alla äldreboenden inordnades i LOV-systemet, ungefär som den nu väl fungerande primärvården i regionen.

En viktig aspekt som helt ignoreras av Uppsala kommun är uppförande av trygghetsboenden – en boendeform som är ett mellanting mellan villan eller lägenheten och ett vårdboende. Det är viktigt för en fungerande boendemarknad att de större bostäder som många äldre närmast motvilligt bor kvar i kan frigöras för familjer, och att äldre kan hitta attraktiva boendeformer i centrala lägen. Det finns många bra koncept, exempelvis Bovieran som ännu inte finns i Uppsala, och andra seniorboenden.
Hur vi tar hand om våra äldsta är en viktig värdemätare på tillståndet i samhället. Därför behöver vi en etisk kompass för ett värdigt åldrande. Med Kristdemokraterna vid rodret kommer inte våra äldre betraktas som förvaringsobjekt, eller en besparingsmöjlighet för den kommunala ekonomin, utan ses som den viktiga del av samhället som de faktiskt är.

Jonas SegersamKommunalråd (KD) i Uppsala

Prioritera kärnverksamheten

I början av sommaren skrev jag i Uppsalatidningen om att vi måste prioritera kärnverksamheten. Detta i linje med vad Ebba Busch Thor sagt flera gånger under året - att Kristdemokraterna hellre bygger äldreboenden än hotell och äventyrsbad i kommunal regi.

Här är hela texten:

Kristdemokraterna är mer intresserade av att bygga äldreboenden än hotell och sportarenor i kommunal regi. Så sa Ebba Busch Thor på våra kommundagar i Karlstad i våras. Hon om någon känner till vikten av att utveckla äldreomsorgen, efter två perioder i Uppsala kommuns äldrenämnd.
Uppsala har varit en eftersatt stad på idrottens område. Både Gränby Ishall och Studenternas är sedan länge otidsenliga – även Fyrishov behöver renoveras. Vi kristdemokrater är inte emot att utveckla Uppsala som idrottsstad. Men vi hade helst sett att näringslivet och klubbarna själva hade fått ett större ansvar för alla de dyra investeringar som nu kommunen måste stå för.

Nya Studenternas IP kommer att kosta kommunen 480 mnkr, och totalt uppemot 800 mnkr. Nyligen fattades beslut om att bygga om och ut Fyrishov för 421 mnkr. Vi kristdemokrater ställer oss kritiskt till frågan om det verkligen är en kommunal kärnverksamhet.

Det är kommunallagen som bestämmer vilka kärnuppgifterna är, och att äga och driva ett bärkraftigt kommersiellt äventyrsbad återfinns föga förvånande inte bland dem. Vi föreslog därför att ägandet och/eller driften av äventyrsbadet skulle ha överlåtits helt eller delvis på privata intressenter, som på många andra håll, till exempel Örebro eller Västerås.

Kommunens kärnverksamhet är snarare myndighetsutövning: infrastruktur, skola, vård och omsorg. Ofta möts vi av argumenten att dessa verksamheter inte ligger i samma pengapåse och därför inte kan ställas emot varandra. Det är fel.

Vi politiker finns just för att prioritera var våra gemensamma medel ska gå, och det är vi som bestämmer hur mycket pengar som hamnar i vårdens och omsorgens kassa och hur mycket som hamnar i arenornas kassa.

I vissa andra fall, delvis under Alliansens styre har dock idrottsarenorna byggts genom att ge näringslivet och föreningarna ett större ansvar – den nya Uppsala Event Center, ny ishall nära Gränby Centrum, kommer att drivas av ett privat bolag, där kommunens investering enligt beslut inte ska överstiga 350 mnkr.

IFU arena ägs av ett eget bolag som innebandyföreningarna och Uppsala IF står bakom, där kommunen stått för att borga för lånet på 315 mnkr. Även Relitahallen är ett gott exempel på hur engagemanget utanför den kommunala byråkratin lett till både lägre kostnader och ett snabbare uppförande.

Det allra bästa är förstås om föreningarna kan driva projekten helt själva, som exempelvis UTK-hallen, Fyrisfjäderns Boservice Arena, och den hall som nu Livets Ord och LOIF har planer på att uppföra.

I stället för att administrera idrottsanläggningar borde vänstermajoriteten se över kärnverksamhet som äldreomsorg. Där tas nu beslut om att utan upphandling kommunalisera sju äldreboenden, ett beslut som kan komma att innebära kraftiga fördyringar för kommunen.

Studenternas och Fyrishov innebär tillsammans en investering för Uppsala kommun på en miljard kronor. Samtidigt konstaterar vi att lika nödvändiga investeringar i äldreboenden, förskolor och skolor ligger markant ­efter.

Låt föreningar och näringsliv sköta idrotten så kan vi politiker ägna oss åt kärnverksamheten. Kristdemokraterna kommer alltid att prioritera lagstadgade kommunala kärnuppgifter framför sidoprojekt – men det verkar vi vara ensamma om.

Jonas Segersam, Kommunalråd (KD), Uppsala

torsdag 27 juli 2017

Regeringskrisen ger hopp för Sverige

Oppositionens krav om misstroendevotum mot några av landets ministrar har nu lett till en regeringsombildning (SVT). Det är väldigt ovanligt men har hänt två gånger tidigare. Dock har aldrig en misstroendeomröstning i riksdagen lett till att någon minister tvingats avgå, utan vid sju tillfällen har sådana misstroendeförslag avslagits. Det blir nu troligen ett brott mot detta, då försvarsminister Peter Hultqvist sannolikt kommer fällas när riksdagen samlas 12/9 (se EBT på twitter).

Detta var just vad jag förväntade mig, dock hade jag nog trott att alla tre ministrar skulle gå. Men jag insåg samtidigt att det är en otroligt prestigeförlust för (S) att lättvindigt avpollettera tre så tunga ministrar. Därför var andrahandsalternativet att hela regeringen skulle avgå. Då hade vi fått en liknande situation som i Norge år 2000 när den kristdemokratiske statsministern Bondevik avgick till förmån för Jens Stoltenberg. Det hade också varit ett smart drag, då Alliansen fått sitta i regeringsposition under ett år fram till valet, och (S) kunnat bedriva oppositionspolitik och kanske återfå förtroendet för fyra nya år.

Men, nej, Löfven valde nog ändå det smartaste draget med beslutet om regeringsombildning. Med detta uppnåddes 1/ Den akuta krisen avblåstes och det blir inget mer snack om Ygeman och Anna Johanssons felsteg som ministrar. Därmed 2/doldes skickligt faktumet att regeringen Löfven har ett historiskt extremt svagt stöd i riksdagen. Och 3/Peter Hultqvists förtroende som försvarsminister kan nu användas för att splittra Alliansen och försvaga förtroendet för att de håller på och bråkar om "småsaker".

Faktum är ju att för exempelvis många moderata kärnväljare så är Hultqvist en betydligt bättre försvarsminister än både Sten Tolgfors och Karin Enström. (Mikael Odenberg har kritiserat avgångskravet, och även Bengt Westerberg.)

Det är dock självklart att Alliansen nu väljer att gå vidare med kravet på Hultqvists avgång, inte minst med tanke på vad som framkom (eller snarare inte framkom) vid utfrågningen i försvarsutskottet i tisdags.

Nu kommer bilan att hänga över Hultqvist fram till september, och det är upp till Alliansen, och media, att pedagogiskt förklara att vi inte kan acceptera att ha ministrar i vår regering som inte går vidare med information om att det begås medvetna lagbrott i den svenska statsförvaltningen, som i det här fallet dessutom riskerar rikets säkerhet.

Hoppet om en ny Alliansregering spirar därmed vidare!

Sedan hamnar vi förstås återigen i frågan om Alliansen skulle kunna ta över regeringsmakten. Under 4 år (2010-2014) styrde Alliansen i minoritet, och det gick bra. Betydligt bättre än för den nuvarande regeringen. Sedan tycker jag Sverigedemokraterna borde visa var de står och förklara att de hellre ser en Alliansregering än en vänsterregering. Men det beskedet kommer vi aldrig få eftersom SD hellre orsakar kaos än tar ansvar för Sveriges framtid. Att som min liberala kollega i Uppsala börja dra paralleller till nazisternas maktövertagande på 30-talet ger fel bild. SD är inget våldsbejakande, nazistiskt parti. Möjligen rasister (se tidigare blogginlägg 2014 och 2016). Visst ser vi en oroväckande tendens i Europa och världen där demokratin sätts i fråga, och extremister (både på höger- och vänsterkanten) använder våld som politisk metod. Men det är inte frågan när det gäller SD.

torsdag 1 juni 2017

Arkitektur i Uppsala

Vi debatterade i veckan en interpellation jag skrivit i Kommunfullmäktige (se interpellationen här, och Erik Pellings svar här).

Det handlade om hur vi kan utveckla Uppsalas historiska centrum. Jag visade under debatten tre bilder. Den ovan är av Rappska huset (foto:Paul Sandberg, Upplandsmuseet) - en byggnad i korsningen Sysslomansgatan / Skolgatan som tyvärr inte finns kvar längre. Den uppfördes 1908 och revs under rivningshysterin på 60-talet. Tack och lov klarade sig Vasahuset ett stenkast bort på andra sidan parken där Biologiska muséet ligger. Båda fina exempel på byggnader i jugendstil.

Jag trodde faktiskt i min enfald att det var i första hand den delvis sjabbiga träshusbebyggelsen på andra sidan ån som revs, men så är det alltså tyvärr inte. Även ståtliga stenhus som det ovan har alltså fått stryka på foten.


Nu säger förstås en del att inte ska vi fastna i det gamla - eller välja just en historisk stil som ska sättas över alla andra. Nej, men min poäng är att vi behöver ha en koppling till historien, och ett pietet över det som föregående generationer ändå skapat, och som även i många fall innehåller ett stort skönhetsvärde.

Den andra bilden jag visade gäller en eventuellt ny fasad mot Österplan (ovan hämtad från UNT - även Uppsalatidningen skriver om objektet) som är den andra jag visade framgår dagens problem när det gäller förhållandet till vår fina historiska arkitektur. Fasaden blir en helt ny ut mot Österplan och en skarp kontrast mot Ekholms vackra nyrenässanshus från 1892. Celsings förslag är naturligtvis inget att anmärka på i sig, men att notera här är att man använt en av tre möjliga strategier för en arkitekt i denna situation - mellanvägen.

Mellanvägen innebär att man i ett nytt, modernt formspråk anknyter till det äldre intilliggande - och har vissa inslag som innebär en kommentar till det gamla. I detta fall är det materialval, färgsättning och i nischer i den nya byggnaden (vad jag kan se med mitt lekmannaöga). Men det blir ändå än väldigt skarp kontrast mellan historisk och modern arkitektur enligt min mening. Sedan kan man naturligtvis säga att man även ska anknyta till tingshuset från 1954, men det ligger ju lite mer in på gården och har sin främsta fasad mot parallellgatan - inte mot Österplan.

De två andra strategierna är å ena sidan att göra något helt nytt och skapa en synnerligen skarp kontrast. Exempel på detta visades berömmande upp av en av feministiskt initiativs företrädare i fullmäktige. Den tredje strategin är i stället att helt anknyta till den gamla, historiska arkitekturen och göra något som är i samklang med den. Denna tredje strategi benämns dock enligt min erfarenhet ofta föraktfullt av arkitekter som "pastischer" och avfärdas som osjälvständigt, mossigt och omodernt.

Min poäng i fullmäktige är att man absolut bör överväga vilken av de tre strategierna man ska välja. Men lika väl som man oftast från arkitekthåll väljer i praktiken enbart mellan strategi "kontrast" - och strategi "kommentar" (mellanvägen), så borde man även betydligt oftare välja "harmoni" (kongruens med den historiska arkitekturen). Val av namn på de tre strategierna är mitt, och avslöjar förstås också lite av min värdering av dem :)

I mitt följande inlägg visade jag just ett exempel (se bilden nedan) på hur man kan välja denna historiska strategi för att utveckla Uppsalas historiska centrum. Jag visade en bild på Academia Carolina, det historiska hus vid riddartorget som revs redan 1772 och vars tomt sedan dess stått tom. Det är mitt emot Oxenstiernska huset ("Juridicum") och Värmlands nation, och precis nedanför Domkyrkan. I huset hystes det historiska Uppsala möte 1593, och "Carolina Rediviva" - det återuppståndna Carolina - har alltså fått sitt namn av denna byggnad.

Faktum är att det var en del av den ringbyggnad runt Domkyrkan som idag finns kvar mest på den östra och sydöstra sidan. Hade man kunnat uppföra en liknande byggnad idag, skulle inte jag ha något emot att man skulle kunna förtäta även Uppsalas allra mest centrala, historiska kvarter. Och kanske även få lite mer liv och rörelse även där!?